Vovvemys!
Eller snarare vovvemos ;)
Alva som ligger underst, snarkar som om inget hänt ;)
Ett annorlunda möte.
Jag sitter på en bänk vid backaplan och väntar på bussen som ska ta mig ut till öarna för nattens ingressevent.
Med ens kommer det fram en kvinna som är påverkad av både det ena och det andra. Hon är i 45-årsåldern och har ett ganska slitet utseende. Hon säger först något osammanhängande och slår sig sedan ner bredvid mig.
Först känner jag mig lite obekväm i hennes närvaro men den känslan försvinner när hon lägger fram hela sin livshistoria på mindre än 10 min. Jag blir alldeles varm av skratt och kalla kårar ilar samtidigt längs min ryggrad av hennes berättelse.
Hon ber mig att ringa ett par samtal, varav ett till Gatljuset (ett över-natten-boende för hemlösa) och fråga om hon kan få sova där inatt.
Killen i andra änden på luren säger att det inte finns några rum kvar.
Jag känner mig lite nedslagen och undrar vad jag ska göra nu.
"Tyvärr, jag kan inte göra något" hörs från andra sidan luren.
Det gör så jävla ont i mig att se dessa människor som fallit genom samhällets yttersta skyddsnät.
En dag ska jag göra något för dessa människor.
En dag ska jag se till att alla människor alltid får en till chans.
Yes. Peace och håll tummarna för mig på shonin!
